De första av staten påbjudna avvecklingen av fideikommiss skedde i Frankrike år 1792 i samband med övriga omvälvningar som ägde rum under revolutionsåren. Redan Napoleon återinförde emellertid fideikommissinstitutet liksom också skedde i övriga länder, där det kort dessförinnan hade avskaffats. Under de följande 150 åren togs frågan om fideikommissen upp på skilda håll och med växlande resultat. I mitten av 1800-talet tillkom beslut om förbud mot nya fideikommiss och avveckling av bestående i Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal och Spanien. Under 1900-talet följde Tyskland, Österrike, Danmark och Finland efter.

I Sverige utfärdades som ovan nämndes år 1910 en förordning som skapade möjlighet för Kungl Maj:t att lämna vissa medgivanden i fråga om bestående fideikommiss. Samtidigt föreskrevs, att inga nya fideikommiss fick instiftas. Vid ett flertal tillfällen under senare delen av 1800-talet och början av detta sekel debatterades i riksdagen frågan om fideikommissen och förslagen om deras avveckling. Utredningar tillsattes. Förslag framlades, diskuterades och förkastades. Tiden gick utan att något beslut blev taget.

År 1952 tillsatte Kungl Maj:t ännu en utredning, som skulle framlägga ett förslag om att avskaffa fideikommissen. Utredningen hade ett rikt erfarenhetsmaterial att tillgå från andra länder och från de tidigare diskussionerna i Sverige. Det förslag som så småningom kunde framläggas år 1959 (SOU 1959:40) var sålunda väl genomarbetat och kunde i allt väsentligt tillgodose olika intressen. Betänkandet innehöll bl.a. en regel om avveckling i två etapper, nämligen dels vid sittande innehavarens frånfälle, dels vid den närmaste efterträdarens bortgång. Möjlighet lämnades också för arvingarna att bilda aktiebolag, varigenom större egendomar med skog och jordbruk inte skulle behöva splittras. Förslaget innehöll också föreskrifter om att avvecklingen skulle handhas av en särskilt för ändamålet inrättad fideikommissnämnd.

Efter sedvanlig remissbehandling avlämnade Kungl Maj:t en proposition till riksdagen med förslag till lag om avveckling av fideikommissen. Den av riksdagen antagna lagen, den s.k. avvecklingslagen trädde i kraft den 1 januari 1963.

Avvecklingen av det Vogelsangska fideikommisset.

Som ovan nämnts trädde lagen om avvecklingen av fideikommiss i kraft den 1 januari 1963. Samtidigt började den nyinrättade fideikommissnämnden arbeta. Den hade till att börja med att ta ställning till förfarandet, då en innehavare av ett fideikommiss av ”traditionellt” utseendeavled. Fideikommissegendomen skulle då fördelas enligt de nya reglerna under nämndens överinseende. Vidare fanns möjligheten att av ett fideikommiss bilda ett aktiebolag redan under innehavarens livstid. Bolagsordning, kretsen av aktieägare m.m. skulle i så fall godkännas av nämnden. Särskilt under de första åren hade nämnden också att svara på frågor och lämna råd till ett stort antal fideikommissarier och deras anhöriga.

Även det Vogelsangska fideikommisset skulle avvecklas. Till skillnad från flertalet övriga fideikommiss fanns det här ingen innehavare, vilkens bortgång skulle avvaktas, innan fideikommisset skulle avvecklas. Man kan säga, att det kunde ske vid den tidpunkt, då nämnden fann det lämpligt.

Nämndens uppfattning var den att alla åtgärder, som inte fordrade speciell behandling, borde handläggas så snart detta var möjligt med hänsyn till nämndens övriga göromål.

I en formell skrivelse till Kungl Maj:t den 28 augusti 1965 anhöll den dåvarande arrendatorn Evert Aspengren att fideikommisset skulle avvecklas. Efter kontakt med de då fungerande gode männen, John Gånheim och Börje Åkerberg, bestämde sig nämnden för att göra en utredning om vilken krets av personer, som kunde ha ekonomiskt intresse i fideikommisset. Det var i det skedet uppdrag sommaren 1966 lämnades till Lars G. Biörkman att göra den första släktutredning.

Sedan den avlämnats året därpå, upprättades inom nämnden en utförlig promemoria om på vilket sätt fideikommisset borde avvecklas.

En försäljning av fideikommissegendomen ansågs självklar. Med hänsyn till den stora kretsen intressenter – antalet över 200 nämndes – i förhållande till egendomens värde, ansåg nämnden inte det vara rimligt, att kapitalet skulle delas ut till intressenterna, detta desto mindre som flera av dem var okända och det skulle stöta på orimliga svårigheter och aven dryga kostnader att få detta gjort. Slutsatsen blev, att nämnden fann det mest lämpligt, att likviden för den sålda egendomen borde bilda en stiftelse, vilkens avkastning skulle stå till intressenternas förfogande. Fideikommissnämnden, som saknade befogenhet att själv fatta beslut om detta, lämnade sitt förslag till Kungl Maj:t den 12 mars 1968.

Nämnden hade därmed skiljt sig från den fortsatta handläggningen av ärendet.

Kungl Maj:t biföll det inlämnade förslaget och beslöt i en skrivelse den 21 mars 1969 till testamentsexekutorerna Gånheim och Åkerberg, att det Vogelsangska fideikommisset skulle upphöra den 1 oktober samma år. Dessa finge också i uppdrag att försälja fastigheterna Rickeby 1.2 och 4:2, vilket skulle ske på offentlig auktion. Auktionen ägde rum på stadshotellet i Enköping den 11 juli 1969 och inbringade 330 000 kr.

Kungl Maj:t fastställde även stadgar för den blivande stiftelsen, av vilket det framgår, att stiftelsens styrelse skall utses av länsstyrelsen i Uppsala län samt framförallt hur avkastningen skall användas.

Den siste av släkten som brukade det gamla fideikommisset var Folke Aspengren. Han hade ett arrendekontrakt som gick ut först den 14 mars 1972, men han bodde kvar till hösten samma år.