Ordet fideikommiss har sitt ursprung från latinet och den romerska rätten och innebar, att en arvlåtare uppdrog åt sin arvinge att fullgöra ett uppdrag, t.ex. att utgiva kvarlåtenskap till någon annan.

Fideikommiss i sin nuvarande form har sitt ursprung i det medeltida feodalväsendet, där det från början utvecklades i Spanien men snart spreds till övriga länder på Europas fastland. I Sverige kan man skönja de första spåren av fideikommiss i mitten av 1600-talet. Formellt tillåtna blev fideikommissförordnandena genom 1686 års testamentsstadga. 1734 års lag lämnade inte uttryckligen någon rätt att instifta fideikommiss utan medgav endast, att envar hade rätt att göra testamente med eller utan villkor. Vad innebär då ett fideikommiss? Härmed förstås i allmänhet ett förordnande, i regel i testamentets form, att en viss egendom – fast eller lös – för all framtid skall bevaras oförminskad och följa en bestämd successionsordning. Denna ordning föreskriver i regel, att egendomen skall tillfalla äldsta sonen, som därefter besitter den odelad under sin livstid för att därefter tillfalla dennes äldsta son och så vidare. Egendomen följer därigenom den manliga linjen inom släkten efter promogenitur. Testamentsgivaren har i regel förutsett, att de manliga avkomlingarna kan avlida utan manliga arvingar och har för den skull på olika sätt förordnat att även kvinnliga släktgrenar kan komma ifråga som innehavare av fideikommisset. Någon bestämd mall för utformningen av de för fideikommisset gällande statuterna har aldrig funnits, naturlig nog eftersom de tillkommit under lång tid och haft upphovsmän av mycket skiftande uppfattning om hithörande ting. Det enda gemensamma synes vara, att man ville bevara det man själv hade ärvt eller kanske vanligare, själv hade skapat.

Innehavaren av ett fideikommiss kallas fideikommissarie. Fideikommissarien skall förvalta egendomen men äger inte rätt att sälja eller bortskänka någon del därav. Ursprungligen var det heller inte möjligt att förpanta egendomen d.v.s. att genom ett inteckningsförfarande taga upp lån med egendomen som säkerhet. Genom en förordning från år 1810 blev det dock möjligt för Kungl Maj:t att lämna tillstånd att upptaga lån, t.ex. för kostnadskrävande investeringar.

Med de kraftigt höjda arvsskatterna blev det också många gånger nödvändigt att låna pengar till att betala denna skatt. Ett sådant lån skulle dock vara kombinerat med en livförsäkring. Så att fideikommisset inte häftade i skuld vid innehavarens frånfälle. Kungl Maj:t fick också befogenhet att medgiva försäljning av egendomen, varvid köpeskillingen antingen skulle placeras i annan fast egendom eller placeras i bank s.k. penningfideikommiss.

En speciell form av successionsbestämmelser må här nämnas. Det gäller fideikommisset Säbylund i Närke. Gården ägdes på 1700-talet av majoren Thure Gyllenspetz (död 1782) och hans hustru Hedvig Margareta de Frietzcky (död 1788). Som ett uttryck för den vänskap makarna Gyllenspetz och även makans broder Claes Frietzcky[1] hade för hyst för friherre Fredrik Ulrik von Essen, testamenterade hon år 1786 Säbylund med fideikommissrätt till friherre von Essens dotter Charlotta Elisabeth von Essen. Fideikommisset tillföll alltså en person, som icke var befryndad med testator. Bestämmelserna för successionen färgades också av detta förhållande. De följande innehavarna skulle nämligen fritt välja sin efterträdare. Resultatet blev, att de följande innehavarna visserligen hela tiden var befryndade med varandra men i endast två fall övergick fideikommisset från föräldrar till barn, nämligen i ett fall från far till dotter och i ett fall från mor till son.

[1] Under frihetstiden en bekant partigängare och skapare av ett omfattande bibliotek, som alltjämt bevaras på Säbylund.